Efter denna krönika ser jag ingen som helst risk att ni ser mig som en gnällig tillbakasträvande gubbtjyv till internrevisor. Det är nämligen vad jag redan på förhand stolt anser mig vara. Ämnet för dagen är digitalisering.
Intels grundare Gordon E. Moore förutspådde redan på 1960-talet en teknikutveckling som möjliggör att antalet transistorer som får plats på ett chip kan fördubblas 24:e månad. Att vår informationsmängd verkar fördubblas vartannat år kallas därför lite felaktigt ”Moores Lag”. Klart är dessutom att informationsmängden ökar snabbare än så. Till och med i gammelmedia får vi flera gånger varje dag läsa om den nya teknikens möjligheter. Spotify börsnoteras och värderas redan efter första dagen högre än till exempel Ericsson och H&M. Allt ska kopplas upp som ”Internet of Things”, naturligtvis trådlöst och med åtkomst från våra smarta (?) telefoner. Även offentlig sektor har vaknat och i höst slår Digitaliseringsmyndigheten upp dörrarna, de ska ”..arbeta med att utveckla, samordna och stödja digitaliseringen av statliga myndigheter, kommuner och landsting.”
Vad har då gubbtjyven för problem med detta? Jag tar två klyschor till min hjälp:
– Vad är egentligen nytt under solen? Och
– Ska vi egentligen springa om vi inte kan krypa?
Digitaliseringen har ju faktiskt pågått sedan Mr. Moore lanserade sin lag, och den har ju haft olika benämningar sedan dess. En del av oss minns säkert ”Automatisk Databehandling” – ADB – som på 80-talet moderniserades till ”Administrativ Databehandling”, fiffigt nog även då ”ADB”. De trebokstaviga akronymerna fanns tidigt för att medvetet eller omedvetet utestänga mindre kunniga personer från området. Under hela perioden har gamla affärsidéer blivit utkonkurrerade av fiffigare affärsformer. Gamla yrken försvunnit och ersatts av nya, i en effektivisering och produktivitetshöjning som är tydlig för alla. Eller?
Problemen kom också tidigt, i form av dyra och försenade projekt med kvalitetsmässigt tvivelaktiga leveranser. System och kod var svåra att förstå, och man visste ibland inte vem som egentligen ägde mjukvaran. Alltihop driftades av en jätteorganisation där helst alla har Admin-behörighet, för att kunna säkerställa kontinuiteten. För att bli av med problemen outsourcade ledningen slutligen rubbet. Och hela tiden har vi haft känslan av att storebror övervakar oss.
Har vi lärt oss dessa läxor?
Under åren har naturligtvis mycket bra kommit fram också. När jag till exempel började jobba inom ABB hade man startat ”T50-projektet” som syftade till att halvera ledtiderna genom att arbeta systematiskt med ständiga förbättringar, och därigenom åstadkomma både mindre och större förändringar. De mest lyckosamma och långsiktigt hållbara organisationerna kännetecknas av liknande kultur. När man idag tittar på olika organisationer ser man dock fortfarande uppenbara förbättringsmöjligheter som inte tillvaratas. Jag känner till verksamheter som fortfarande scannar in utskrivna (!) dagböcker och lagrar dessa digitalt. ”Smart, de OCR-tolkar informationen” säger någon (notera akronymen). ”Tyvärr”, säger jag. De scannas som bilder enbart för att lagra uppgifterna. Det positiva skulle möjligtvis kunna vara att man tillfredsställer GDPR i och med att informationen är helt omöjlig att spåra. Tyvärr är det alltför vanligt att initiativ som T50-projektet ryker i vardagens bränder, och försvinner. Systematiskt arbetssätt riskerar att ersättas av ad hoc-idéer.
Vissa bedömer digitaliseringsvågen som ett resultat av att ledningen bokstavligen har den nya tekniken i sina händer nu, och jag tror själv detta bidrar. Verksamhetens förutsättningar och behov måste vara drivande för all utveckling. Tekniken måste ses som förutsättningsskapande, och inte som ett mål i sig. Internrevisorn kommer ha – och har alltid haft – en viktig roll i detta område. Vilka strategiska och operativa risker finns i din organisation? Finns kulturen för att tillvarata möjligheterna?